Italian Early Renaissance Painter, 1449-1494 Florentine painter, whose family name was Bigordi. He may have studied painting and mosaics under Alesso Baldovinetti. Ghirlandaio was an excellent technician. Keenly observant of the contemporary scene, he depicted many prominent Florentine personalities within his religious narrative paintings. Among his earliest frescoes are the Madonna with the Vespucci Family and the Last Supper (Church of the Ognissanti, Florence). He painted scenes from the life of Santa Fina (collegiate church in San Gimigniano) and frescoes in the Palazzo Vecchio, Florence. In 1481, Pope Sixtus IV called him to Rome, along with Botticelli, to decorate the Sistine Chapel. He painted the Calling of the First Apostles, a scene close in spirit to Masaccio. He returned to Florence to work on the frescoes in the Sassetti Chapel in Santa Trinita. He introduced Sassetti, Corsi, Poliziano, the Medici, and many other contemporaries as participants in the life of St. Francis. Ghirlandaio's most famous achievement is his fresco cycle of the life of Mary and St. John the Baptist for the choir of Santa Maria Novella. Michelangelo served an apprenticeship with him at this time and probably worked on these frescoes. Other examples of his art are the Adoration of the Magi (Uffizi); another Adoration (Hospital of the Innocents); a mosaic of the Annunciation for the Cathedral; a portrait of Francesco Sassetti and his son (Metropolitan Mus.);   Related Paintings of GHIRLANDAIO, Domenico :. | Apse fresco dh | St Mark the Evangelist | Preaching of St John the Baptist | Last Supper | Expulsion of Joachim from the Temple |
Related Artists:
Hennessy, William John
English, 19th Century.was an Irish artist. William John Hennessy was born in Thomastown, County Kilkenny in 1839. His father, John Hennessy, was forced to leave Ireland in 1848 as a result of his involvement in the Young Ireland movement. He landed in Canada and settled in New York. William, his mother Catherine, and brother joined their father there in 1849. He gained admittance to the National Academy of Design in 1854 and exhibitioned his first works there. Hennessy developed a skill in wood engraving and was hired to illustrate the works of renowned poets, including that of Tennyson, Longfellow and Whittier. As an American he became the co-founder of the Artists?? Fund Society, and an honorary member of the American Society of Painters in Watercolours. In 1870 he moved to London where he became a member of the Royal Institute of Oil Painters in 1902.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
anguissola sofonisba
The best known of the sisters, she was trained, with Elena, by Campi and Gatti. Most of Vasari's account of his visit to the Anguissola family is devoted to Sofonisba, about whom he wrote: 'Anguissola has shown greater application and better grace than any other woman of our age in her endeavours at drawing; she has thus succeeded not only in drawing, colouring and painting from nature, and copying excellently from others, but by herself has created rare and very beautiful paintings'. Sofonisba's privileged background was unusual among woman artists of the 16th century, most of whom, like Lavinia Fontana (see FONTANA (ii),(2)), FEDE GALIZIA and Barbara Longhi (see LONGHI (i), (3)), were daughters of painters. Her social class did not, however, enable her to transcend the constraints of her sex. Without the possibility of studying anatomy, or drawing from life, she could not undertake the complex multi-figure compositions required for large-scale religious or history paintings. She turned instead to the models accessible to her, exploring a new type of portraiture with sitters in informal domestic settings. The influence of Campi, whose reputation was based on portraiture, is evident in her early works, such as the Self-portrait (Florence, Uffizi). Her work was allied to the worldly tradition of Cremona, much influenced by the art of Parma and Mantua, in which even religious works were imbued with extreme delicacy and charm. From Gatti she seems to have absorbed elements reminiscent of Correggio, beginning a trend that became marked in Cremonese painting of the late 16th century. This new direction is reflected in Lucia, Minerva and Europa Anguissola Playing Chess (1555; Poznan, N. Mus.) in which portraiture merges into a quasi-genre scene, a characteristic derived from Brescian models.